Ærkebiskop Gabriels tale den 1 maj 2003

Ers Emi­nens Metro­po­lit Jéré­mie
Ers Excel­lens Biskop Michail

Mina vör­da­de Fäder, vör­da­de Mödrar
Kära Brö­der och Systrar i Kristus

Efter vår sak­na­de Ärke­bi­skop Ser­gi­js oför­moda­de från­fäl­le den 23 janu­a­ri val­de Stifts­rå­det mig till tjänsteför­rät­tan­de (locum tenens) och vi har till­sam­mans för­be­rett det­ta urti­ma Stifts­möte på vars dag­ord­ning står att utse den nye Ärke­bi­sko­pen för vårt Exar­kat. Val­re­sul­ta­tet kom­mer att fram­läg­gas inför den Eku­me­ni­ske Patri­ar­ken för att den Heliga Syno­den där­ef­ter skall kun­na före­ta det kano­niska valet och däri­genom bekräf­ta vårt Stifts­mötes val.

Vi kan inte arbe­ta på Ärke­stif­tets fram­tid utan att ta hän­syn till vad som redan har uträt­tats i det för­gång­na. Vi är alla till­sam­mans ansva­ri­ga för det arv våra fäder har läm­nat oss. Vi hed­rar med tack­samhet min­net av Metro­po­li­ter­na Evlo­gij och Vla­di­mir samt Ärke­bi­sko­par­na Geor­gij av Syra­ku­sa och Geor­gij av Evdokia. Vi glöm­mer inte de hjäl­p­bi­sko­par som stått vid deras sida, ej hel­ler präster­na, dia­ko­ner­na och den sto­ra ska­ran av tro­en­de som endast Gud kän­ner. De har var och en efter sina nåde­gå­vor bidragit till att göra Ärke­stif­tet till vad det är idag, att ge det dess nuva­ran­de struk­tur. De har arbe­tat, lidit och bett för dess exi­stens. I deras efter­föl­jd är vi alla ansva­ri­ga för Ärke­stif­tets nutid.

Det var den­na känsla av ansvar som fick Arki­man­dri­ten Ser­gij att 1993 ta på sig uppgif­ten som Ärke­bi­skop med allt vad det­ta innebär.

Hela den tid han fick offra sig krop­ps­li­gen och själs­li­gen för den­na tjänst var fyl­ld av utma­nin­gar och nya pro­blem. Per­son­li­gen kom jag att lära kän­na Vla­dyka Ser­gij under den tid då han ännu var dia­kon, våra band stärk­tes litet sena­re då han blev präst. Han visa­de sig all­tid angelä­gen att upprät­ta goda rela­tio­ner med kyrkor från alla juris­dik­tio­ner som då ver­ka­de sida vid sida under sto­ra spän­nin­gar. Förkla­ra­de han kan­ske inte kväl­len före sin biskop­svig­ning: “Ända sedan min tidi­ga ung­dom har jag lidit av split­trin­gen inom orto­doxin och det är för återup­prät­tan­det av en hel och fullstän­dig enhet som jag vill arbe­ta.” Det­ta visa­des klart vid hans vig­ning: Ärke­bi­skop Simon av Brys­sel (Moskva­pa­tri­ar­ka­tet) var inte endast när­va­ran­de, han var en av dem som kon­ce­le­bre­ra­de.

Den förs­ta frå­gan som Vla­dyka Ser­gij tog upp sedan han bli­vit vald gäl­l­de Ärke­stif­tets admi­ni­stra­tion. Den­na reg­le­ra­des av stad­gar från 1924, som hade bli­vit förå­l­dra­de i mån­ga avse­en­den och oli­ka omstän­dighe­ter hade lett till att oli­ka stifts­råd i oli­ka frå­gor hade fat­tat beslut som var för detal­je­ra­de och ibland motsä­gan­de.

Ärke­bi­skop Ser­gij besluta­de med stöd av Stifts­rå­det att reg­le­ra den­na situ­a­tion och uppdrog åt en särskild kom­mis­sion att stu­de­ra frå­gan och fram­läg­ga ett förslag till stad­gar enligt den anda och de beslut som hän­för sig till Moskva­kon­ci­li­et 1917–1918, enligt den gäl­lan­de civila lagstift­nin­gen och med hän­syn till de rådan­de omstän­dighe­ter­na för vårt aktu­el­la kyrkliga liv, vil­ka samt­liga natur­ligt­vis hade utveck­lats sedan 20-talet. Försla­get debat­te­ra­des och ändra­des i Rådet och under­stäl­l­des juri­disk exper­tis för att slut­li­gen dis­ku­te­ras med Hans Helighet Patri­ar­ken Bar­to­lo­meos. Åtföl­jd av en dele­ga­tion utsedd av Rådet för­de Vla­dyka Ser­gij i Fanar dis­kus­sio­ner såväl med Patri­ar­ken per­son­li­gen som med Kom­mis­sio­nen för stif­ten, sam­tal som blev lån­ga och kräv­de ett fler­tal resor till Kon­stan­ti­nopel. Pro­ces­sen led­de fram till att des­sa stad­gar antogs av ett urti­ma allmänt Stifts­möte den 7 febru­a­ri 1998.

I för­läng­nin­gen av den­na pro­cess led­de dis­kus­sio­ner­na och möte­na i Kon­stan­ti­nopel till en patri­ar­kal Tomos (Beslut) som togs den 18 juni 1999, vil­ken återup­prät­ta­de titeln Patri­ar­kens Exark, vil­ken var den som bars av Metro­po­li­ter­na Evlo­gij och Vla­di­mir. Genom att hand­la på det­ta sätt — nya stad­gar och återup­prät­tan­de av Exar­ka­tet — åter­gav han åt Ärke­stif­tet en solid grund. Han namn kom­mer att för all­tid vara ingra­ve­rat i vårt Ärke­stifts histo­ria och vi kom­mer all­tid att min­nas honom med tack­samhet.

Under nästan sam­ma tids­pe­ri­od led­de den poli­tiska utveck­lin­gen i Rys­sland till en ver­klig pånytt­fö­del­se av det kyrkliga livet där. Det är alls inte över­ra­skan­de att Vla­dyka Ser­gij en kort tid efter sin biskop­svig­ning vid sitt förs­ta besök i Kon­stan­ti­nopel tog til­l­fäl­let i akt att be om Hans Helighets patri­ar­ka­la väl­sig­nel­se för att kun­na bege sig på pil­grims­färd till Rys­sland. Åtföl­jd av pro­top­res­byter Boris Bobrin­skij, dekan för S:t Ser­gi­js teo­lo­giska insti­tut och ärke­präst Ana­to­lij Rako­vitj, “nyck­el­be­va­ra­re” för Ale­xan­der Nevskij-katedralen begav han sig till Moskva och genom det gemen­sam­ma firan­det av euka­ri­stin med Patri­ar­ken Ale­xij II återup­prät­ta­des hel och full nat­tvards­ge­mens­kap mel­lan vårt Ärke­stift och Moskva­pa­tri­ar­ka­tet, för vil­ket vi tack­ar Gud. Här åte­ri­gen hand­la­de det om ett vär­de­ful­lt och lovvärt bidrag från Vla­dyka Ser­gij på vårt stifts histo­riska och and­liga van­dring, och vi skall inte glöm­ma det. Det resul­te­ra­de efter­hand i sam­ar­be­tet mel­lan vårt Exar­kat och Moskva­pa­tri­ar­ka­tets stift. Vid två til­l­fäl­len delt­og Ärke­bi­skop Inno­ken­tij och hans präster­s­kap i präst­möten, S:t Ser­gi­jin­sti­tu­tet upprät­ta­de utbytesav­tal med teo­lo­giskol­or i Rys­sland och i Bel­gi­en ägde gemen­sam­ma litur­gi­er rum och bro­der­lig hjälp gavs för att betjä­na oli­ka för­sam­lin­gar. Själv delt­og jag med båda Ärke­bi­sko­par­nas “Ser­gij och Simon” väl­sig­nel­se i grundan­det av en ske­te i Brys­sels stift.
Nor­ma­li­se­rin­gen av rela­tio­ner­na mel­lan Moskva och vårt Exar­kat blev tyvärr något pro­ble­ma­tiska, på sätt och vis ganska pin­sam­ma genom för­sam­lin­gens i Rom över­gång till Moskva­pa­tri­ar­ka­tet. Men, “gjort är gjort”: någon gång måste man för­lå­ta och erkän­na fak­ta. Det var vad Vla­dyka Ser­gij gjor­de, med klokhet och ödmjukhet, trots smärtan och bit­terhe­ten.

För att avslu­ta den­na kor­ta min­ne­steck­ning av vår avlid­ne Ärke­bi­skops mödor och bekym­mer skul­le jag vil­ja skri­va under på vad Patri­ar­ken Ale­xij II skrev i sina kon­do­le­an­ser efter Ärke­bi­skop Ser­gi­js bort­gång: ” Han har läm­nat ett myck­et stort bidrag till återup­prät­tan­det av det ryska fol­kets and­liga enhet”.

Men låt oss nu betrak­ta vår situ­a­tion. Idag har vårt Ärke­stift de facto bli­vit mul­ti­na­tio­nel­lt. Det är tack vare den ryska orto­doxa kyrkliga tra­di­tio­nen som vi är vad vi är. Vi står alla i tack­samhets­skuld till den: några av oss är av rysk härkomst, andra har nyss kom­mit från Rys­sland och andra län­der inom OSS, åter andra är väster­län­nin­gar av föd­sel som har upptäckt orto­doxin tack vare des­sa ryska menighe­ters vit­t­nes­börd. Den­na tra­di­tion har burit frukt, på ovän­tat sätt, men utan tvi­vel genom för­sy­nens ski­ck­el­se. Drygt hälf­ten av Ärke­stif­tets för­sam­lin­gar använ­der nu i litur­gin västs­pråk (franska, neder­länd­ska, tyska etc.); franska är sedan tju­go år för­hand­lings­språket vid våra stifts­möten och sedan tio i Stifts­rå­dets arbe­te. Men det är uppen­bart att det histo­riska hjärtat i vårt stift är och för­blir ” om Gud vill ” våra ryska för­sam­lin­gar där man hål­ler gud­stjänst på kyrkosla­viska. Det är som Ärke­bi­skop Geor­gij (Wag­ner) sade under präst­mötet i febru­a­ri 1981: “Vi bör tro­get beva­ra de ryska kyrkliga tra­di­tio­ner­na, särskilt i våra ryska för­sam­lin­gar och menighe­ter” — och det vare oss främ­man­de att bestri­da upprät­t­hå­l­lan­det av använd­nin­gen av det ryska språket och de ryska litur­giska tra­di­tio­ner­na -, men fort­for Ärke­bi­skop Geor­gij, vi måste ock­så “sam­ti­digt arbe­ta för att aktu­a­li­se­ra vårt orto­doxa vit­t­nes­börd i de län­der där vi bor”.

Några kun­de under en viss peri­od tro att de rysk­språki­ga för­sam­lin­gar­na skul­le för­svin­na i en mer eller min­dre avlägsen fram­tid. Men det­ta är lyck­ligt­vis inte fal­let, des­sa för­sam­lin­gar, där de exi­ste­rar är myck­et levan­de. Och idag med den mas­si­va till­ström­nin­gen av nya immi­gran­ter har jag kun­nat kon­sta­te­ra det­ta själv, då jag har firat gud­stjänst i den­na kated­ral. Våra gam­la rysk­språki­ga för­sam­lin­gar, som utgör kär­nan i vårt stift, i Paris, Nice, Sto­ck­holm har till uppgift att ta emot dem, hjäl­pa dem mate­ri­el­lt i mån av för­må­ga och fram­för allt med­dela dem reli­gions­un­der­vis­ning. Det­ta är vår mora­liska skyl­dighet och vår mis­sions­plikt. Jag kon­sta­te­rar för övrigt att orga­ni­se­ran­det av mate­ri­ell hjälp till de nyan­län­da inte vet av några “natio­nel­la” grän­ser. Vi har i vårt stift fle­ra “väst”-församlingar som ock­så arbe­tar i den­na frå­ga. Låt oss inte glöm­ma att vårt stift efter för­må­ga all­tid har påtagit sig alla sina plik­ter gen­te­mot Kyr­kan i Rys­sland, särskilt under den epok då den var utsatt för för­föl­jel­ser. En stor del av hjäl­pen till våra orto­doxa brö­der i det­ta land har pas­se­rat och pas­se­rar alltjämt, direkt eller indi­rekt, genom nät­verk som byg­gts upp kring enga­ge­ra­de tro­en­de i våra för­sam­lin­gar: man behöver bara näm­na Kom­mit­tén för hjälp åt Rys­slands för­sam­lin­gar som upprät­tats inom vårt stift, eller oss när­stå­en­de orga­ni­sa­tio­ner som radio­sta­tio­nen “Orto­doxins röst” eller ACER och “Hjälp åt Rys­slands krist­na”. Genom des­sa hand­lin­gar vit­t­nar vi om vårt ansvar och vår kär­lek till den ryska Kyr­kan.

Under de sena­ste åren har Vla­dyka Ser­gij, på grund av mån­ga tro­en­des ankomst från Öst­eu­ro­pa, givit sin väl­sig­nel­se till ska­pan­det av nya ryska för­sam­lin­gar i Spa­ni­en och hos oss i Bel­gi­en, i Has­selt. Man bör hjäl­pa des­sa för­sam­lin­gar att kon­so­li­de­ra och utveck­la sig. Vi kan var­ken över­ge eller se ned på des­sa Guds barn, som rätt ofta prak­tiskt taget inte vet någon­ting om sina för­fä­ders tro och riske­rar, om de blir fast bosat­ta här i våra län­der i Väst “och det­ta är de flest­as öde” att helt förl­ora den skatt som orto­doxin utgör. Vi bör allt­så ge dem vår pasto­ra­la och and­liga hjälp och föl­ja dem på deras moder­s­mål, men det­ta utan att inte hel­ler inteck­na den natur­liga assi­mi­la­tio­nen, som inte kom­mer att ute­bli, på sam­ma sätt som redan skett med tidi­ga­re immi­gra­tions­vå­gor, vars utveck­ling redan Metro­po­lit Evlo­gij pro­fe­tiskt förut­sa­de, han som gav sin väl­sig­nel­se till grundan­det av den förs­ta fransk­språki­ga för­sam­lin­gen i Paris 1927: “vi måste bli­cka fra­måt: även om man förl­orar sitt språk så må åtmin­sto­ne den orto­doxa tron räd­das och upprät­t­hå­l­las hos de för­franska­de rys­sar­na”, skrev Metro­po­lit Evlo­gij i sina memo­a­rer.

Idag har till och med vis­sa för­sam­lin­gar, grunda­de i landsor­ten av ryska emi­gran­ter, bli­vit “pluri­na­tio­nel­la” och upptar orto­doxa av alla ursprung: gre­ker, rys­sar, ser­ber, rumä­ner, och andra, och natur­ligt­vis frans­män. Andra för­sam­lin­gar är helt fransk-, neder­länd­sk- eller tysk­ta­lan­de. I själva ver­ket ger en hastig över­bli­ck över våra för­sam­lings­blad oss en klar bild av att vi idag firar gud­stjänst på kyrkosla­viska, franska, neder­länd­ska, fri­siska, tyska, svenska och norska. Det är mer än san­no­likt att den­na lis­ta inte är fullstän­dig. Jag vill åter­kal­la i min­net det brand­tal som Ärke­bi­skop Geor­gij av Evdokia höll på det Allmän­na Stifts­mötet den 6 okto­ber 1982: “Åtskil­l­na­den vad gäl­ler språk får inte hin­dra vår grund­läg­gan­de and­liga enhet. Den får hel­ler inte hin­dra vår litur­giska enhet. Vi måste hål­la i min­net att våra orto­doxa litur­giska gud­stjän­ster inte är vår per­son­liga egen­dom, utan att de är ett heligt arv som til­l­hör hela Kyr­kan. I lju­set av det­ta arv är vi alla skyl­di­ga att beva­ra de fint utar­be­ta­de texter­na och själva gud­stjän­st­ord­nin­gen utan konst­gjor­da ändrin­gar och godtyck­liga för­kort­nin­gar.” Det är av den­na anled­ning som vi i vårt Exar­kat arbe­tar på utgiv­nin­gen av två gud­stjänstböck­er, en Sluzjeb­nik (inne­hå­l­ler de fas­ta gud­stjän­st­ord­nin­gar­na) och en Treb­nik (inne­hå­l­ler ord­nin­gar för kyr­kans sakra­ment och för­rät­t­nin­gar) vil­ka står i fullstän­dig öve­r­ens­stäm­mel­se med den ryska tra­di­tio­nen. Jag skul­le ock­så vil­ja hän­visa till en publi­ka­tion som kom­mit ut med Vla­dyka Ser­gi­js väl­sig­nel­se, en sam­ling orto­doxa hym­ner på franska. Vad beträf­far det neder­länd­sk­språki­ga områ­det hade Vla­dyka Ser­gij tagit ini­ti­a­tiv som skall leda till en enad ver­sion av de sjung­na par­ti­er­na av den Gudom­liga litur­gin. Det­ta ini­ti­a­tiv har krönts med fram­gång.

Evan­ge­li­et påmin­ner oss om att “det finns fle­ra bonin­gar i min Faders hus” (Joh. 14:2). Det­ta löf­te är säkert til­läm­pligt på vårt Exar­kat. Den nye Ärke­bi­sko­pen bor­de ha omsorg om alla sina menighe­ter och ha i åtan­ke vars och ens språkliga och kul­tu­rel­la sär­drag och stöd­ja sig på sina hjäl­p­bi­sko­par och prostar allt efter deras språkliga och pasto­ra­la gåvor. I själva ver­ket för­blir Ärke­bi­sko­pen i den Him­mel­ske Faderns uni­ka hus, i firan­det av Euka­ri­stin den som intar den ende Över­ste­prä­stens, vår Her­re Jesu Kri­sti plats. Det­ta innebär inte med nöd­vän­dighet att han måste kun­na alla de språk som hans trog­na talar ” mäns­kligt skul­le det­ta vara svårt! — , men han måste uppskat­ta dem och fram­för allt sät­ta vär­de på, respek­te­ra och älska de män och kvin­nor, sina and­liga barn som talar oli­ka språk. Vi får inte glöm­ma apo­stelns ord: “Om jag tala­de både män­niskors och äng­lars tung­o­mål men icke hade kär­lek, så vore jag alle­nast en lju­dan­de malm eller en klin­gan­de cym­bal” (1 Kor. 13:1). I mitt tal kväl­len före min biskop­svig­ning tala­de jag om bisko­pen som pon­ti­fex, d.v.s. “bro­byg­ga­re”. Mot bak­grund av den sto­ra kul­tu­rel­la och språkliga mång­fal­den i Exar­ka­tet bör Ärke­bi­sko­pen byg­ga och under­hå­l­la enhe­ten och kom­mu­ni­o­nen enligt bil­den av den Heliga Tre­e­nighe­ten. “Även om språken skil­jer sig åt vär­l­den över, så är tra­di­tio­nens inne­hå­ll ett och iden­tiskt” (S:t Ire­neus av Lyon i Mot kät­te­ri­et I, 10, 2).

Kom­mer vi så till bre­vet från Hans Helighet Patri­ar­ken Ale­xij II, i vil­ket han förut­ser en kano­nisk reor­ga­ni­sa­tion av sina stift i Väst­eu­ro­pa, inne­fat­tan­de den ryska Utland­skyr­kan och vårt Ärke­stift, allt under Moskva­pa­tri­ar­ka­tet. Det­ta brev, date­rat den 1 april och adres­se­rat till den ryska dia­spor­an lik­som till “för­sam­lin­gar med rysk tra­di­tion”, inkom till Stiftsad­mi­ni­stra­tio­nen “några tim­mar före” Stifts­rå­dets möte den 2 april. På dag­ord­nin­gen för det­ta möte stod fram­ta­gan­det av kan­di­da­ter­na till valet av vår nye Ärke­bi­skop. Fler­ta­let med­lem­mar av Stifts­rå­det upptäck­te bre­vet först i början av rådets möte. Under den påföl­jan­de dis­kus­sio­nen höj­des i början några röster att valet skul­le uppskjutas. Efter en lång debatt besluta­de vi att inte uppskju­ta valet. Jag hade til­l­fäl­le att vän­da mig till er, prä­ster och lekmän ansva­ri­ga för våra för­sam­lin­gar, med ett med­del­an­de som av anled­nin­gar utan­för min vil­ja inte har kun­nat spri­das så vitt som det hade varit anled­ning till, vil­ket jag bekla­gar. Jag begag­nar där­för til­l­fäl­let att uppre­pa att Stifts­rå­det vid tiden för sitt möte, den 2 april, inte besluta­de att göm­ma undan Moskva­pa­tri­ar­kens brev, men att majo­ri­te­ten ansåg att det­ta brev bor­de stu­de­ras först sedan vårt stift hade valt sin Ärke­bi­skop, under vars led­ning ett sådant begrundan­de skul­le kun­na genom­föras med all den uppmärk­samhet och allvar som saken kräver. I egens­kap av Locum tenens (stäl­l­före­trä­dan­de stiftsöver­h­u­vud) tar jag ansvar för det­ta beslut i enlighet med mitt sam­ve­te.

Var­för det­ta beslut? Innan jag besva­rar den frå­gan måste jag först klargöra vad en Locum tenens är. Ety­mo­lo­giskt sett innebär det en som “hål­ler, beva­rar plat­sen”. Han är beva­ra­ren av Ärke­bi­sko­pens tron. Tro­nen är här en sym­bol, en bild av Ärke­bi­sko­pens plats i hans kyr­ka, när allt kom­mer omkring en ikon av Kyr­kan själv. En biskop är på sam­ma gång en far för alla sina barn, en her­de för sin hjord, sitt stifts brud­gum, efter­lik­nan­des Kristus som sin kyr­kas brud­gum. Utan Ärke­bi­skop är stif­tet likt en änka eller ett föräl­dralöst barn. Allt­så måste en Locum tenens beva­ra stif­tets inte­gri­tet och enhet ogra­ve­ra­de för att kun­na över­läm­na det helt till den nye Ärke­bi­sko­pen. Det är där­för Locum tenens inte har rätt att vare sig prästvi­ga eller avsät­ta någon, var­ken präst eller lek­man. Jag har velat ful­lgöra mitt uppdrag som anför­trod­des mig av Hans Helighet den Eku­me­ni­ske Patri­ar­ken i brev av den 3 febru­a­ri 2003. Jag cite­rar: “Med det­ta patri­ar­ka­la brev, skri­vet med vår egen hand i enlighet med Stifts­rå­dets beslut och tillstäl­lt Er efter beslut i den Heliga Syno­den, utser vi er till admi­ni­stratör av Exar­ka­tet till slu­tet av den vakans som föl­jer på vår käre och högst älska­de bro­der och kon­ce­le­brant Ser­gi­js av Eukar­pia avsom­nan­de i Her­ren, frid över hans min­ne”. Och vad anbelan­gar vakan­sen så varar den efter Ärke­stif­tets stad­gar mel­lan fyr­tio dagar och fyra måna­der efter en Ärke­bi­skops från­fäl­le, och Stifts­rå­det har i sitt brev av den 24 janu­a­ri anhå­l­lit om den Eku­me­ni­ske Patri­ar­kens väl­sig­nel­se för att hål­la ett urti­ma Allmänt Stifts­möte den 1 maj, d.v.s. idag, för att genom­föra val av ny Ärke­bi­skop.

Nu för­står ni var­för jag inte kun­de rea­ge­ra posi­tivt på den begäran som ett antal tro­en­de fram­för­de att uppskju­ta valet av Ärke­bi­skop till ett sena­re datum, t.ex. sep­tem­ber, för att vi idag skul­le kun­na stu­de­ra och dis­ku­te­ra det brev som Hans Helighet Patri­ar­ken av Moskva tillsänt oss. Det före­fal­ler mig ound­gäng­ligt att påmin­na om att Locum tenens, som är till­satt för att skö­ta de löpan­de ären­de­na och för­be­re­da ett ade­kvat genom­föran­de av det möte som skall hål­la valet av en ny Ärke­bi­skop, inte har någon som helst rätt att skri­da till bedöm­ning av något doku­ment, vad det än vara mån­de, som ifrå­gasät­ter själva struk­tu­rer­na i vår kyrkliga enhet och dess kano­niska orga­ni­sa­tion, och som på så sätt påver­kar dess fram­tid. Endast den nye Ärke­bi­sko­pen skul­le legi­timt kun­na ta sig an den uppgif­ten. Nåväl, om jag har brustit i mina för­plik­tel­ser i ämbetsutöv­nin­gen, vill jag gär­na dömas för mina beslut och åtgär­der som Locum tenens, men ute­slutan­de av den auk­to­ri­tet som har kom­pe­ten­sen här­till, d.v.s. av den Eku­me­ni­ske Patri­ar­ken.

I enlighet med Stifts­rå­dets beslut vill jag inte här och nu inlå­ta mig på inne­hå­l­let i Moskva­pa­tri­ar­kens brev. Men för att und­vi­ka mis­sför­stånd, vill jag säga att vil­ken än den nye Ärke­bi­sko­pens inrik­t­ning är, så måste han inrät­ta instan­ser för dia­log och rådslag såväl inom Ärke­stif­tet som med Moskva­pa­tri­ar­ka­tet, och det­ta av oli­ka anled­nin­gar.

För det förs­ta har Patri­ar­ken Ale­xi­js brev fram­kal­lat myck­et skil­da reak­tio­ner inom Ärke­stif­tet: hos några en stor rörel­se, gläd­je och hopp, hos andra oro, för­vir­ring och till och med ogil­lan­de. Det tycks mig att för att vår inter­na dia­log om Exar­ka­tets fram­tid ver­kli­gen skall bli pro­duk­tiv, så måste vi ha til­l­gång till en så kom­plett och pre­cis infor­ma­tion som möj­ligt, särskilt vad beträf­far vår egen histo­ria, som idag är dåligt känd för mån­ga av oss. Vi får inte glöm­ma apo­stelns ord: “Vi har ingen makt gen­te­mot san­nin­gen”. Jag vill där til­läg­ga ett väl­fun­net ord av biskop Kas­si­an, f.d. rek­tor för S:t Ser­gi­js insti­tut, som, när han vil­le beva­ra stu­den­ter­na för en mis­s­rik­tad fruktan för den histo­riska san­nin­gen, bruka­de säga till dem: “San­nin­gen til­l­hör Gud”. Jag vill likaså här til­l­fo­ga några ord från en annan fram­stå­en­de teo­log, även han lära­re vid sam­ma insti­tut, Anton Kartasjov, som 1960 skrev: “Vi som lever i “dia­spor­an”, vi bör tacka Gud för den frihet vi har att inrät­ta åt oss en kyrklig orga­ni­sa­tion efter vårt sam­ve­te, och inte på ett anar­ki­stiskt sätt, som envar skul­le för­stå det. Det är det som är det “arv” som vi har mot­tagit av För­sy­nen, att leva efter de stad­gar som vi fritt har antagit och som åter­speg­lar prin­ci­per­na och föreskrif­ter­na i det all­ryska Kon­ci­li­et av 1917. Vi har att ful­l­föl­ja den­na uppgift med heder och vär­dighet, fria från alla låga bak­tankar som om vi skul­le söka att döl­ja det­ta arv för våra sta­ck­ars tro­en­de som är dåligt insat­ta i situ­a­tio­nen” (Vest­nik 1960 nr 56, sid. 22). Som ord­s­pråket säger: “den som inte kän­ner till histo­ri­en har ingen fram­tid”. Att kän­na till vår histo­ria, det är en god sak. Att betänka vår fram­tid är lika­le­des gott, — en särskild kom­mis­sion har gjort det i nästan fyra år – men vi bör fram­för allt ful­lgöra vår uppgift i nuet, hic et nunc, här och nu. Det är för oss det väsent­liga, det är där vår kal­lel­se och vårt ansvar lig­ger.

För det andra dia­lo­gen med Moskva­pa­tri­ar­ka­tet. Efter Vla­dyka Ser­gi­js förs­ta besök i Rys­sland och det gemen­sam­ma firan­det av litur­gin med Patri­ar­ken Ale­xij II har vi full nat­tvards­ge­mens­kap med den ryska Kyr­kan. Besöket led­de även till återup­prät­tan­det av offi­ci­el­la kon­tak­ter. Som jag har sagt sked­de allt med hans Helighet Patri­ar­ken Bar­to­lo­meos’ väl­sig­nel­se. Men nu måste man abso­lut und­vi­ka att vårt ärke­stift blir en stöte­sten eller ett stridsäp­ple mel­lan de två Patri­ar­ka­ten. Det finns som bekant pro­blem i Est­land och i Ukrai­na. Des­sa bör lösas mel­lan Moskva och Kon­stan­ti­nopel direkt, en kom­mis­sion för dia­log sys­slar regel­bun­det med det­ta med en del posi­ti­va resul­tat, även om fram­s­te­gen inte är så snab­ba som man kan­ske skul­le önska. Vad oss beträf­far så bör vi und­vi­ka att bli en tred­je käl­la till spän­ning mel­lan des­sa två sto­ra Kyrkor. Vi lever i Väst­eu­ro­pa, och det är vår sak att byg­ga en lokal kyr­ka här i kom­mu­ni­on med de andra stift som finns på sam­ma ter­ri­to­ri­um och med hjälp av våra Moder­kyrkor i enlighet med den orto­doxa eck­lesi­o­lo­gin.

Låt oss lys­sna till vad Ärke­bi­skop Geor­gij av Evdokia sade, min­dre än en månad före sin bort­gång: “På sin tid, 1949, tala­de fader Ale­xan­der Sch­me­mann, som då var en ung präst i vårt stift och lära­re vid S:t Ser­gi­js insti­tut, om två vägar, en för våra brö­der i Rys­sland och en för oss här, två skil­da vägar som möts i tro­he­ten mot Kri­sti san­ning”. Och Ärke­bi­skop Geor­gij til­la­de: “På det and­liga pla­net finns det ingen del­ning mel­lan kyr­kan i Rys­sland och oss. Vi lever i gemens­kap, i sam­ma tro och med sam­ma nåde­me­del. Vi del­ar ock­så sam­ma litur­giska och and­liga tra­di­tion. Men på det admi­ni­stra­ti­va pla­net befin­ner vi oss inte i lyd­nads­för­hå­l­lan­de till Moskva­pa­tri­ar­ka­tet, utan till Kon­stat­i­nopel”. Det­ta var hans ord sis­ta gån­gen han tala­de till oss, just när vi var sam­la­de här till stifts­möte 1992. Det finns allt­så en tred­je aktör, det Eku­me­niska Patri­ar­ka­tet. Vad som har slagit mig i dis­kus­sio­ner­na kring Moskva­pa­tri­ar­kens brev är att för när­va­ran­de nästan ingen har talat om det­ta Patri­ar­kat, nästan ingen har sökt få reda på vad man där anser i den­na sak. Ännu mer oro­an­de är att några har försökt förkla­ra för oss att vår situ­a­tion är oka­no­nisk, att våra stad­gar inte är nor­ma­la, inte står i öve­r­ens­stäm­mel­se med den orto­doxa Kyr­kans kanon (rät­tesnöre). Men vad skall man då tro om våra avlid­na bisko­par, prä­ster och sto­ra teo­lo­ger (Niko­laj Afa­nas­siev, Ale­xij Kni­a­z­eff, Anton Karta­chov, Ser­gij Ver­k­hovskoy, Kon­stan­tin Andro­ni­kov), som har utar­be­tat och för­sva­rat des­sa stad­gar? Skul­le vi till­sam­mans med dem ha befun­nit oss och idag befin­na oss i ett icke-kano­niskt till­stånd sedan mer än sjut­tio år, i en irr­lära? Nej, tvär­tom, vår kano­niska til­l­hörighet till Patri­ar­ka­tet i Kon­stan­ti­nopel har garan­te­rat oss gemens­kap med hela den orto­doxa vär­l­den och vi kan leva här, i Väst­eu­ro­pa, i ett frukt­bart och bro­der­ligt sam­ar­be­te med alla orto­doxa sam­fund i våra län­der.

Rent kon­kret, beträf­fan­de Moskva­pa­tri­ar­kens brev, skul­le man kun­na förut­se, men det­ta är bara min per­son­liga refle­xion, vid utgån­gen av det­ta möte ett brett rådslag för att stu­de­ra bre­vet och söka utar­be­ta ett utkast till svar inom ramen för Stifts­rå­det och dess kom­mis­sio­ner, för det­ta brev är one­kli­gen en stor hän­del­se i den orto­doxa Kyr­kans i Euro­pa med­ve­tan­de. Jag skul­le även vil­ja fram­hå­l­la Moskva­pa­tri­ar­kens takt, som inte har fast­stäl­lt någon tids­frist “det är från hans sida inte något tryck ” för det är uppen­bart att ett sådant betänkan­de, som lika­le­des impli­ce­rar rådslag med de andra kyrkliga storhe­ter som är berör­da, inte kan göras i fly­gan­de fläng.

Det Eku­me­niska Patri­ar­ka­tet gav oss för fyra år sedan stäl­l­nin­gen som Exar­kat med stad­gar som innebär vitt­gå­en­de auto­no­mi. Det har läm­nat oss total frihet vad gäl­ler stif­tets inrik­t­ning och pasto­ra­la arbe­te lik­som dess sty­rel­se; och man kan frå­ga sig hur vi har använt och använ­der den­na frihet. För den förut­sät­ter ansvar. Föru­tom ett stift är vi även den äld­s­ta orto­doxa kyr­kan i Väst­eu­ro­pa. Vi har den längs­ta och störs­ta erfa­renhe­ten av ett liv i förskin­grin­gen (dia­spora). För när­va­ran­de, om man vill tala om den orto­doxa när­va­ron i Väster­lan­det och om att ska­pa en lokal kyr­ka, kan det inte län­gre exklu­sivt hand­la om en rysk juris­dik­tion, utan om orto­doxin i dess helhet. Alla kyrkliga hand­lin­gar berör den här när­va­ran­de kyr­kan. Den loka­la kyr­kan måste byg­gas av alla. Det är där­för som det orto­doxa biskop­s­mötet i Frank­ri­ke är så vik­tigt. Det ger oss en unik ram inom vil­ken vi kan mötas, utby­ta erfa­renhe­ter, ini­ti­e­ra sam­ar­be­te för att möta de pasto­ra­la pro­blem som, tro mig, blir mer och mer gemen­sam­ma oav­sett vil­ken juris­dik­tion vi til­l­hör. Vis­ser­li­gen är den­na instans ännu inte någon ver­klig biskop­s­sy­nod, men vi bör visa våra Moder­kyrkor ett exem­pel på frukt­bart och bro­der­ligt sam­ar­be­te i det att vi efter­strävar ett enda mål: vit­t­nes­bör­det om “en enda helig, katolsk och apo­sto­lisk kyr­ka”, på den plats som Gud har gett oss att leva på, om “Guds heliga Kyrkors fort­be­stånd och allas enhet “.

Min slut­sats är föl­jan­de: ett djupt och detal­je­rat övervä­gan­de av Moskva­pa­tri­ar­kens brev är nöd­vän­digt. Vi måste såle­des uppmärk­samt under­söka det­ta förslag och å ena sidan sät­ta in det i vår loka­la kyrkliga ver­klighet, sådan vi har den i våra län­der idag och som är resul­ta­tet av mer än sjut­tio år av Ärke­stif­tets inro­tan­de här i Väst och, å andra sidan, i grun­der­na för den orto­doxa eck­lesi­o­lo­gin, sådan den fram­går ur Kri­sti evan­ge­li­um och den euka­ri­stiska teo­lo­gin och sådan den erkänns av alla Patri­ar­kat och Auto­ke­fa­la kyrkor. Det kano­niska orga­ni­sa­tio­nen av dia­spor­an är, som ni vet, en stor frå­ga som alla orto­doxa kyrkor idag uppmärk­sam­mar, och det är för övrigt i det­ta per­spek­tiv som Moskva­pa­tri­ar­ka­tet har sänt oss det­ta brev.

Genom att vi nu på kano­niskt sätt har upprät­tats inom den Eku­me­ni­ske Patri­ar­kens juris­dik­tion, behöver vi ock­så hans väl­sig­nel­se “för att allt skall ske i god ord­ning”. I sitt brev till Kon­stan­ti­nopels Patri­ar­kat av den 24 janu­a­ri anhöll Stifts­rå­det på förslag från dess sekre­te­ra­re om Hans Helighet Patri­ar­kens väl­sig­nel­se för att vi om nöd­vän­digt skul­le kun­na be om och få hjälp och råd av Hans Emi­nens Jéré­mie, Metro­po­li­ten av Schweiz. Må där­för ingen vara för­vå­nad att jag efter vad som har hänt under de sena­ste veck­or­na före­tog mig att be honom kom­ma till vårt möte i egens­kap av per­son­lig rep­re­sen­tant för Hans Helighet Patri­ar­ken för att stöd­ja, lys­sna på och hjäl­pa oss. Jag skul­le vil­ja i allas våra namn tacka Metro­po­lit Jéré­mie för det­ta. Han vet hur vi alla sät­ter vär­de på honom, respek­te­rar och älskar honom, efter­som han kän­ner oss väl – han var som ni minns Locum tenens för Ärke­stif­tet 1993 – och efter­som vi vet att han vinn­läg­ger sig om att respek­te­ra vår auto­no­mi och våra tra­di­tio­ner, sam­ti­digt som han utöver det­ta är mån om Kyr­kans enhet och det orto­doxa vit­t­nes­bör­det.

A pro­pos det­ta, til­låt mig, Ers Emi­nens, att repe­te­ra de ord Ni själv yttra­de här vid Stifts­mötet den 31 maj 1993: “Jag uppma­nar er att beva­ra en andens enhet, en anda av abso­lut respekt för vår orto­doxa Kyr­ka i dess helhet, en anda av lyd­nad, den heliga lyd­nad som fick er att inträ­da i det myste­ri­um som Kyr­kan är. Vi är alla rep­re­sen­tan­ter för alla för­sam­lin­gar och vi hare en särskild uppgift att rep­re­sen­te­ra de med­lem­mar som valt oss som dele­ga­ter hit. Vi bär ett tungt ansvar. Var klo­ka och gör det som ert kyrkliga sam­ve­te bju­der. Ni är med­lem­mar av Kyr­kan, ni före­tar kyrkliga hand­lin­gar och bör ha en kyrklig själ. Det som ni skall göra är en kyrklig hand­ling och era sam­ve­ten måste vara rena inför Gud för det ni står i begrepp att göra. Vi är här inte en som kår av väl­ja­re, vi är inte här för att genom­föra en val­kampanj, det til­l­hör en lek­man­nas­fär. Vi är Kyr­kan, för­ny­ad. (…) Kyr­kan väl­sig­nar oss, Kyr­kan hel­gar oss (Mes­sa­ger dio­césain nr 8 juni 1993 sid. 5).

Jag skall slu­ta för min del genom att säga er att den­na för­mid­dag, i den­na kated­ral Ale­xan­der Nevskij, har vi firat den gudom­liga Pås­kli­tur­gin “med en röst och ett hjär­ta” och vi har mot­tagit Nat­tvar­den ur en och sam­ma kalk. Nu skall vi åter för­sam­las på den­na heliga plats för att väl­ja vår nye Ärke­bi­skop. Den­na hän­del­se berör vår kyr­ka och vårt eget kyrkliga liv. Det som inte är til­l­bör­ligt under litur­gin bör hel­ler inte vara til­l­bör­ligt under vårt stifts­möte. Att ljud­ligt visa sitt gil­lan­de eller ogil­lan­de är inte på sin plats. Ni ombeds utpe­ka den som, med Guds hjälp, kom­mer att vara den bäst ski­ck­a­de att leda vårt Ärke­stift, som utveck­las i ett helt nytt sam­man­hang i de sam­häl­len vi lever i och i vil­ka vi är kal­la­de till att bor­tom våra egna känsl­or och olikhe­ter oförän­der­ligt vit­t­na om den orto­doxa kyr­kans enhet, om sannhe­te­ten i dess lära och den bro­der­liga kär­lek som före­nar oss. Det är där­för som jag nu och här vill repe­te­ra dia­ko­nen inb­ju­dan före den Gudom­liga litur­gins förs­ta väl­sig­nel­se: “Nu är tiden inne att tjä­na Her­ren!”

Gabri­el, biskop av Coma­na
Ärke­bi­skop­stro­nens Locum tenens

Över­sät­t­ning från franska: Per G. Olson/